Det nya pensionssystemet trädde i sin helhet i kraft 2003 men fick ingen lyckosam start. Ett skäl var att 1999 hade de fonderade pensionspengarna åderlåtits på drygt 250 miljarder kronor, vilka förts över till statskassan. Nästa ”olycka” var att en ekonomisk kris av väldiga mått drabbade större delen av världen 2007.

Då vårt pensionssystem är starkt beroende av att så många som möjligt arbetar, påskyndade krisen, med påföljande arbetslöshet, pensionssystemets sammanbrott. Efter endast ett par års nedgång i ekonomin klarar inte systemet sin uppgift, att ge pensionärerna en likartad ekonomisk utveckling som övriga samhällsmedborgare.

Självfallet skall en normal lön vara högre än en normal pension, men utvecklingen bör gå åt samma håll. Detta var också en av de grundläggande principerna som det nya pensionssystemet skulle vila på; en parallellitet mellan löne- och pensionsutveckling. Så har verkligheten inte sett ut under det senaste decenniet.

Dagens akuta situation på pensionsområdet beror dock i grunden på att systemet är kraftigt underfinansierat, dessutom har den senaste ekonomiska krisen påskyndat skeendet.

Självklart går det att skattevägen minimera pensionärernas försämrade villkor, men den nuvarande regeringens intresse för en sådan lösning har varit ganska svalt.

I januari uttalade emellertid statsminister Reinfeldt vid en tv-debatt med Mona Sahlin att han inte var främmande för att sänka skatten för pensionärerna både en och två gånger utöver de sänkningar som redan var genomförda. Därefter har alla övriga partiledare inom Alliansen gjort liknande uttalanden.

Av ovanstående scenförändring anser jag att man kan utläsa en glädjande attitydförskjutning; skattelättnader för oss äldre, icke förvärvsarbetande, är inte längre en principfråga utan ”bara” en ekonomisk sådan.

SPF:s mål i den aktuella skattefrågan är; samma skatt på pension och arbete. Förändringen skall ske genom sänkt skatt på pension och inte genom höjd skatt på arbete.

Sven Hägerborg, SPF i Halland, tidigare förbundsstyrelseledamot