Frida Hyvönen | To the soul

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Sitt nya album har Frida Hyvönen skrivit hemma i huset i den stillsamma västerbottniska byn Flarken med 450 invånare, dit hon flyttade 2007, och i Paris med stans tio miljoner invånare som myllrande fond. Dessförinnan reste Frida Hyvönen runt i bland annat Indien och Zimbabwe och var en sväng på Bali. Det står att läsa i albumets pressrelease och jag nämner det för att skivbolaget, antar jag, tycker/tror/hoppas att detta ska höras i Hyvönens musik. Det gör det inte.

Visserligen heter ett av albumets vackraste ballader The wild Bali nights och Frida Hyvönen sjunger om en måne som drar undan havsvattnet och om ryssar som dricker Singapore slings i strandbaren. Men sedan tar det tropiska inslaget slut.

ANNONS

Frida Hyvönen har en så grundmurad musikalisk integritet att hon låter som Frida Hyvönen, oavsett i vilken värdsdel hon semestrar eller var hon väljer att skapa sitt album. Det artistiska uttrycket är rakt igenom hennes eget och som vanligt slits jag mellan en vilja att geniförklara Frida Hyvönen och en känsla av att hon är lite för teatral, lite för dramatisk, lite för arty … i alla till en början.

Som i albumets inledande spår Gas station. Frida Hyvönen blickar bakåt och sjunger stämningsfullt om danspalatset i Flarken där ingen längre dansar och en tid då saker gick lite långsammare. Men samtidigt drar musiken väg åt ett helt annat håll. Det rycker och sliter, jag får inte ihop låten.

Det sagt är resten av albumet så kraftfullt, så vackert, så gripande att jag anstränger mig till det yttersta för att inte missa ett ord, inte en stavelse.

Förstasingeln Terribly dark är en gnistrande pärla till popsång som med sin pumpande rytm och sina tydliga 70-talsvibbar måste vara det mest radiovänliga Hyvönen någonsin spelat in, och California är pianopop när den är som allra mest effektiv: snyggt uppbyggd, klistrig refräng, två minuter lång. Även Picking apples förstärkt med David Sandström har ett extremt smittande driv. Andra gången Frida Hyvönen sjunger "I trip on sugar, oh sugaree" och tempot bara stegras känns det som om Jenny Wilson och Tensta Gospel tagit över lokalen.

ANNONS

Det är tre riktigt sköna uptempo-låtar. Ändå är det de stillsamma stunderna som gör detta till Frida Hyvönens hittills bästa album.

Farmor är sju minuters sorg och saknad, Enchanted en stumfilmsdröm i svart och vitt och Saying goodbye en sådan där ballad som Carole King inte fått ur sig på 40 år. Och så Gold som är den perfekta avslutningen med kör och pampiga, svepande stråkar. Så snygg, så snygg.

Kanske förtjänar Frida Hyvönen ett toppbetyg, kanske inte. Oavsett vilket är detta ett album som kommer att hamna högt på många listor när musikåret 2012 ska sammanställas.

Judee Sill

Judee Sill hade ett tufft liv och dog av en överdos endast 35 år gammal men när Frida Hyvönen sommarpratade för ett par år sedan var Sill favoritartisten. Frida Hyvönens version av hennes Jesus was a crossmaker är nåt av det vackraste som spelats in på senare år.

Carole King

Brill Buildings leading lady är egentligen mycket mer mainstream än vad Frida Hyvönen är, men då och då (på alla tre skivorna) påminner Hyvönen faktiskt om Carole King, en gång i tiden en av popvärldens allra finaste låtskrivare.

Laura Nyro

Det är 15 år sedan Laura Nyro dog och Frida Hyvönen har själv sagt att Nyro aldrig var någon av hennes favoriter. Må så vara, Hyvönen har trots det en del gemensamt med den här originella singer/songwritern från New York, inte minst som säregen kompositör med skyhög artistisk integritet.

ANNONS