Något av ett löjets skimmer sprider sig över svenskt försvar efter den händelse i slutet av mars, då ryska jakt- och bombplan övade strax utanför Sveriges gränser. Inga svenska Jas-plan lämnade marken för att markera närvaro. I stället blev det två danska Nato-plan som lyfte från Litauen.
Enligt vad försvarsminister Karin Enström meddelade i går, efter Svenska Dagbladets avslöjanden, har det svenska flygvapnet inte någon total incidentberedskap, något som för övrigt tidigare påpekats också av riksrevisorerna. Hur beredskapen ser ut vill hon av naturliga skäl inte avslöja. Natten till långfredagen fungerade den uppenbart inte. Samtidigt säger Enström att den ryska övningen inte kom som en överraskning. Sverige var informerat. Desto mer anmärkningsvärt att vi med denna framförhållning ändå inte klarade av att få upp egna plan i luften, utan i stället utsatte oss för omvärldens gyckel. På vilka grunder beslutet fattats och av vem är två viktiga frågor att få svar på.
Händelsen med den ryska flygövningen kan samtidigt ses som symbolisk. Den svenska försvarsförmågan är begränsad och vi är i praktiken beroende av hjälp från Nato för att motstå en mer samlad attack utifrån. ÖB har tidigare talat om att vi har kraft att försvara oss en vecka. Den här gången fungerade inte ens incidentberedskapen.
Hotbilden skall inte överdrivas – vi är inte tillbaka i det kalla krigets dagar. Men det är uppenbart att den ryska utrikes- och försvarspolitiken fått en mer offensiv inriktning. Det har blivit vanligare med militära övningar utanför landets gränser. Retoriken har skärpts och kryddats med mer uttalade stormaktsambitioner än tidigare. Till detta måste svensk försvarspolitik och dess företrädare förhålla sig.
Samtidigt måste debatten ha en realistisk inriktning. Efter ÖB:s uttalanden tidigare i år radade försvarspolitikerna upp sig på rad, på ömse sidor blockgränsen, med krav på en högre ambitionsnivå för försvaret. Men inte någon har talat klarspråk om vad detta i så fall skall få kosta. Dagens insatsförsvar går på 40 miljarder kronor, och då är det tveksamt om ens de pengarna räcker. Långfredagens incident är ett tecken på detta. Det värsta som skulle kunna hända är att vi får politiska beslut som ger försvaret större uppgifter utan att försvarsanslagen ökas i motsvarande grad.
En seriös försvarsdebatt måste alltså konkret handla om pengar och vad vi kan få ut av dem. Den måste också ta upp vårt förhållande till Nato. Om vi under alla förhållanden behöver Natos hjälp inom en vecka, hur meningsfullt är det att stå utanför organisationen? Här behövs en öppen och förutsättningslös utredning där fördelar och nackdelar vägs mot varandra – i stället för den ängsligt tassande tystnad som i dag råder.
GP 23/4 -13