Första gången jag upplevde traumatisk stress var i början av 2004. Jag var bara ett halvår gammal och började acklimatisera mig i lugna sköna Vilshärad. På en av mina rundor i naturreservatet dök ett ”gult monster” upp på den blå himlen, och efter det ett svischande ljud från en ”randig falukorv”. Därefter bröt helvetet löst med bang, bang… (Vilken fantastisk utveckling av modern militärteknologi!)

Eftersom detta återkom ganska ofta stannade jag helst hemma och la mig i ett hörn och hyperventilerade. Då inredde min kära husse ett litet ”madrasserat bunkerutrymme” i källaren som tillflyktsort. När oväsendet brakat löst har där varit en uthärdlig decibelnivå.

Min fråga uppkom vid ett av dessa tillfällen: Kan någon militärpolitisk potentat svara på om detta kommer att fortsätta under överskådlig framtid? Min husse svarar att de tycker säkert att vi får skylla oss själva eftersom skjutfältet har funnits här långt innan han flyttade hit (1975).

Nu i pensionsåldern har jag tänkt njuta under husses körsbärsträd och inte titt som tätt behöva dra mig tillbaka till min lilla ”bunker”. Tyvärr har skjutandet eskalerat den senaste sommaren. Det har utbildats trupper till att lösa konflikter i krigshärjade områden.

Husse sympatiserar med pacifister och totalvägrare och dessutom tycker han att våldet verkar öka när väpnade trupper sätts in. Så jag befarar att ansvariga över beslut om skjutfältets framtid anser honom otillräknelig och inte tar hans protester på allvar.

Min mer realistiska förhoppning står till att försvaret går i konkurs och konkursboet lägger ned verksamheten.

Vov, Vov!

Svea, Vilshärad

genom husse Sven -Bertil Roslund