Ett funktionshinder är tufft att bära i dagens samhälle. Än värre var det för 50–60 år sedan, speciellt vad gällde psykiska sjukdomar med åtföljande funktionshinder. Då var man på ”institution”, en psykiatrireform skulle sedan ge integration i samhället.

Blev det bra? Nej, kommunen skulle erbjuda bra boende, aktiviteter, ett gott socialt liv i samvaro med andra, men har misslyckats totalt.

Som psykiskt funktionshindrad kan man vara i olika stadier. Kan du tillgodogöra dig aktiviteter på Bredgatan eller i Clavis­projektet, får du viss stimulans och träning. Om du bor i så kallad boendeenhet eller har stöd i egen lägenhet, och inte orkar ta dig där­ifrån, lever du torftigt vad gäller rätten till social samvaro och delaktighet i samhället.

Du får dina mediciner, men fasta personliga relationer är minst lika viktiga. Boendeenheterna har mycket lite personal (nattetid ingen), de som arbetar har inte tillräcklig kompetens. Vad gäller sociala insatser, så har de varierande kunskaper – men de saknar tid!

Hur ser organisationen ut, vad är det för ledarskap? Vilka politiker och beslutsfattare tar tag i förhållandena för psykiskt funktionshindrade? De är sällan på dagordningen.

Man ska aldrig ställa grupp mot grupp, men hade förhållandena varit tillnärmelsevis lika bedrövliga inom barn-, ungdoms- eller äldreomsorg skulle det ha blivit ramaskri i medierna, och ni skulle ha agerat!

Psykiskt sjuka/funktionshindrades rättmätiga behov tillgodoses inte i vardagen, trots lagar. Det glömda folket har svårt att göra sin röst hörd.

Det är få frivilliga som ställer upp för att sätta lite guldkant på deras vardag. Var är kyrkan, Röda korset, Lions, PRO med flera?

Viktigt med goda möten