Jag är 40-talist och stormar in i vården med alla dessa krav som många i min generation har. Vi har gjort karriär och vi har curlat och stöttat en massa barn till dugliga medborgare. Nu är vi den berömda proppen i arbetslivet.

Men sjukdom har satt mig och många fler i fängelse i vår egen kropp. Vi är ingen propp i arbetslivet längre, men nu tycks det som vi skapar andra problem, då vi inte finner oss i att bli dåligt behandlade varken från läkare, sjukhus eller hemtjänst.

Vi är kräsna på vilken mat vi stoppar i oss, min föda ska vara min medicin. Drömmar om Karibiska havet med rom och cola i handen under en lutande palm blev inte verklighet. Men vi kräver ett gott liv! Ni politiker, nu får ni tänka om! Vi är många och vi vill ha det bästa av hemtjänst, mat, rehabilitering, sjukvård med mera! Det kräver vi, för vi har gjort det bästa för samhället, för familjen, våra barn och nu är det vår tur.

Jag åt på Karl XI servicehus i lördags, ville njuta, men tji fick jag. Potatismoset var gjort på pulver, rödspättan var panerad – med en lupp kunde jag se lite fisk annars enbart panering, euroshoppergrönsaker helt genomkokta… hur mycket vitaminer och proteiner fanns kvar för att uppehålla livet på mig?

Nu får det vara nog! Jag är så trött på allt sparande, när de i toppen blir feta av våra skattepengar.

Den här diskussionen har bara börjat, för vi är många 40-talister som är arga och ställer krav.

Det bästa är gott nog