Antalet stöldbegärliga mobilterminaler, som smartphones med GSM-teknik (2G, 2,5G, 3G, 4G), har ökat kraftigt i‑takt med en utökning av avancerade faciliteter i dem, till naturligtvis ökad kostnad. Då kan man fråga sig vad teleoperatörerna gör för att förhindra stölder.

Redan i början av 1990-talet utvecklades en möjlighet att göra mobiltelefonen obrukbar genom att spärra dess IMEI-kod i ett speciellt EIR (Equipment identity register). Varje teleoperatör har tillgång till det, och det skulle samordnas i en värddator på Irland så att telefonen blev obrukbar i samtliga nät. Detta har ännu inte blivit infört. En spärrad telefon genererar inga inkomster, och varför skall operatörerna ha moraliska värderingar på vem som använder telefonen?

Vid stöld idag spärras endast abonnemanget (SIM kortet). Ett annat sätt att få rätt på mobilen är att spåra den, oavsett om tjuven använder betalkort eller vanligt SIM-kort, genom IMEI. Detta praktiseras i många länder. Man åker helt enkelt till tjuven och säger ”överlämna telefonen, så vi kan vidarebefodra den till den rättmätiga ägaren”.

I en rättsstat som Sverige är nog detta uteslutet. Polisens bevisbörda skulle bli alltför stor. Tjuven har naturligtvis köpt telefonen i god tro.

Det mest effektiva måste bli att göra telefonen obrukbar om den stjäls. Då minskar ju intresset. Nu har det gått 20 år, och fortfarande sker ingen samordning mellan teleoperatörerna.

Operatörer i några länder använder spärregistret i sitt egna nät, men detta upptäcker snart tjuven och byter till en annan operatör.

Frågan är vad Post- och Telestyrelsen har för möjligheter att sätta press på teleoperatörerna för att komma till rätta med detta åtminstone i Sverige.

Sven-Bertil Roslund