Den svenska vindkraftsatsningen prisas oförtrutet av regeringen och av en opposition som ofta otåligt jagar på utbyggnaden. Att vindkraft har en mörk baksida som heter reglerkraft verkar vara okänt eller förtigas av dem som vet, utanför energiexperternas krets.

Ändå bör minsta eftertanke leda till den enkla med viktiga frågan: varifrån kommer elkraften när det inte blåser? Svaret är också enkelt: när det inte blåser måste annan kraftproduktion träda in. Den kallas reglerkraft. Redan 2008 klargjorde Svenska Kraftnät att den planerade utbyggnaden till 30 TWh per år skulle komma att kräva ett tillskott av reglerkraft på i storleksordningen 5 000 MW. Det motsvarar ungefär effekten i vattenkraften från Lule älv.

Länder som hunnit längre än Sverige i vindkraftsutbyggnad tvingas nu bekänna färg och berätta varifrån deras reglerkraft skall komma. Beskeden från Tyskland och England är likalydande och mycket klara: mångmiljardinvesteringar i nya fossilkraftverk som eldas med gas. Tyskland hoppas dessutom få köpa stora mängder vattenkraft från Norge och Sverige. Pratet om en minskning av koldioxidutsläppen från elenergiproduktionen i de stora vindkraftländerna blir allt otydligare.

I Sverige används vattenkraften som reglerkraft och sanningens minut lär komma även hos oss. Svenska Kraftnät har inte ändrat uppfattning. Det kommer att krävas ett stort tillskott av reglerkapacitet och det kommer förvisso inte att bli lättare att tillgodose om vi också skall exportera vattenkraft i stor skala till Tyskland. Regeringen hukar och tiger medan hotet om en utbyggnad av vattenkraften i Norrland blir alltmer påtagligt.

Einar Fjellman, Ängelholm