Jag är pedagog på högstadiet. Jag har ett genuint intresse för ungdomar, för att vara en bra vuxen förebild och för att hjälpa dem att skaffa kunskaper för livet.

Skolan är idag inte alls som för 20, 30, 50 år sedan, på både ont och gott. Idag upplever jag att skolan är något av ett ”ungdomsdagis” där syftet för ungdomarna i första hand är att sköta sina sociala kontakter, de har ju skolplikt och måste vara där.

Självklart är de flesta elevers syfte med sin skoldag att skaffa kunskap. Dessa får lära sig att själva leta fakta, på nätet eller i böcker. Mycket av pedagogernas tid går åt till att reda ut konflikter, leta efter elever som inte är där de ska och försöka ge dem som vill lära sig någon form av studiero. Det kräver de, med all rätt och det kräver deras föräldrar. Precis som föräldrar till dem som inte vill lära sig, eller föräldrar till barn med speciella behov kräver att vi ska tillrättalägga skolan så den passar deras barn. Även de med all rätt. Hur ska vi räcka till? Hur ska vi prioritera? Hur länge ska vi orka?

Att undervisa står inte högst på listan. Vi måste exempelvis ständigt avbryta för att någon förälder vill diskutera någonting. Då blir det lätt kaos, som leder till att andra föräldrar hör av sig och uttrycker ilska och irritation över att vi inte har hjälpt just deras barn.

Föräldrarna kräver att vi ska ta tag i konflikter omedelbart, vilket också är vår ambition. Jag har själv tre barn, och jag har utgått från att om skolan säger att de har gjort något så är det sant. Idag verkar de flesta föräldrar helt gå på sina barns berättelser. Vi sliter som djur, men blir ändå utskällda både via mejl och på våra privata telefoner, när som helst på dygnet, av missnöjda föräldrar.

Tack och lov är de allra flesta, både elever och föräldrar helt underbara. Av den andra sorten blir det tyvärr allt fler.

Vi pedagoger gör faktiskt vårt bästa. Vi vill göra eleverna så väl rustade kunskapsmässigt och socialt som möjligt då de lämnar grundskolan. Vi vill dela med oss av vår erfarenhet, av våra ämneskunskaper, vi vill lära dem att diskutera, att argumentera, att se orsak och verkan och att kunna dra egna slutsatser. Ren faktakunskap kan lätt letas upp via nätet men den räcker inte långt. Vi måste hjälpas åt, allihop, för att eleverna ska nå sin fulla potential.

Skolans huvudsakliga uppdrag är att förmedla kunskap. Föräldrar ska lära barnen skillnaden på rätt och fel, på mitt och ditt och visa hur man bör uppträda mot andra människor. Att vara goda vuxna förebilder måste vi hjälpas åt med.

Glöm uttrycket ”mina barn och andras ungar”, vi vuxna är skyldiga dem att göra vårt allra bästa för att de alla ska få komma till sin rätt, utifrån sina förutsättningar.

Lärare