8 mars 1910. Det var då den startade. Internationella kvinnodagen – som blev ett begrepp. Ett antal kvinnor på den politiska vänsterkanten beslöt att kvinnors situation krävde en särskild uppmärksamhetsdag. Det tog ett antal år, men 1977 beslöt FN:s generalförsamling att kvinnors villkor skulle lyftas och förbättras.

8 mars blev en dag där många kvinnor med olika utgångspunkter, olika villkor, olika politiska åsikter såg en möjlighet till fokusering på de orättvisor men också möjligheter som – genom att synliggöras - kan förbättra kvinnors situation.

En dag räcker inte! Varje dag året runt måste kraven på förbättring genomsyra handlingar och beslut. Vi kan samlas den 8 mars för att understryka de behov som finns – men den dagliga gärningen är det som förändrar på sikt.

Vi kan inte acceptera att av de 1,4 miljarder människor som lever på mindre än en dollar om dagen är tre femtedelar kvinnor och flickor. Vi kan inte acceptera att bland 960 miljoner människor som inte kan läsa och skriva är två tredjedelar kvinnor och flickor.

Visst är kvinnors situation olika i olika delar av världen. I Sverige har vi kommit långt på jämställdhetsområdet men det finns mer att göra. Just nu upplever jag dessvärre en tillbakagång i arbetet för ett samhälle där kvinnor och män skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Moderaterna och övriga partier i alliansen försämrar våra villkor!

Nedmonteringarna av socialförsäkringarna drabbar kvinnor mer än män.

Deltidsarbeten erbjuds kvinnor i mycket högre grad än män.

Kraven på hur många timmar man måste ha jobbat för att få a-kassa har höjts.

Gränsen för hur många dagar man kan få ersättning som deltidsarbetslös har skärpts.

De som är mest utsatta på arbetsmarknaden, och som löper störst risk att hamna i arbetslöshet, tvingas betala de högsta avgifterna.

Det krävs en aktiv politik för att nå ett jämställt samhälle. Kedjan från beslut till verkställighet till positiva konsekvenser för alla - såväl kvinnor som män har tidigare varit jämställdhetsarbetets signum. Anita Gradin, Margareta Winberg, Bengt Westerberg och Ulrika Messing drev frågor om makt och kön, lika lön, rätt till arbete, rätt till utbildning, kvinnofrid med mera.

Var finns nuvarande regerings företrädare för jämställdheten? Nyamko Sabuni tycks helt försvunnen, och resterande ministrar är tysta – följaktligen tystnar partikamraterna ute i kommunerna. Skall jämställdheten tigas ihjäl?

8 mars behövs som väckarklocka!

Ingegerd Sahlström (S)

Aida Hadzialic (S)