Nu när Juholt har avgått är det dags för sossarna byta logga och politik. Den röda rosen började användas som partisymbol i slutet på 1970-talet. Nuvarande stiliserade sosseros, skapades av den spanske designern Javier Mariscal till valet 1994, vilket blev till ”apan och papegojan”. Nu 2012 har det gått 18 år. Lika länge som sossarna famlat efter ny politik, till resultat att antalet partimedlemmar har minskat från 260 000 år 1991 till 108 000 år 2011. Det rör sig alltså om mer än en halvering av Sveriges största parti på bara 20 år.

I uppkommen krissituation, med ett parti i fritt fall, frågar man sig hur sossarnas 26 partidistrikt, med två år till nästa val, ska hinna byta både politik och partiledning? Uppgiften är enorm!

Hur kunde det gå så här? Jo, verkligheten sprang förbi socialdemokratin. Inte bara i Sverige. Utan i hela Europa. Folkhemsberättelsen är färdigskriven, så någon ny typ av berättelse måste arbetas fram.

Varje gång jag har sett ”apan och papegojan” har jag uppfattat det som att papegojan hela tiden tjattrar i apans öra om att välja ny och framkomligare väg i djungeln. Men apan förstår inte snacket, så han fortsätter som vanligt. Helt obildbar!

En ny tid kräver en ny politik. Apan flyttar in i storstäderna där livsstilen är en annan. Han och hon ska civiliseras, förfinas och problematiseras för att rätt kunna hantera problematiseringarna, som hela tiden dyker upp. Kunskapsnivån måste därför bli större än att bara kunna skala och käka bananer.

Så vad vilja och förmå Socialdemokraterna i den nya världen? I alla fall inte rätt hantera sin kriskommission, vars slutrapport lades fram efter valförlusten 2010. I Aftonbladet kunde man läsa under rubriken ”Krisrapporten blev en kamel: Den del som kallas ’omvärlds- och idéanalys’ innehåller inga idéer, men försöker sätta fingret på ett par utmaningar.” Det vill säga ett prov utan värde, vilket tyder på att även kriskommissionens medlemmar är trångsynta i det hyperindividualiserade samhället.

Låt det i stället växa fram en lyhördhet och syn på behov av en ”livspolitik”, om människans självförverkligande både på individuell och kollektiv nivå, där allt hänger på vilken förändringskapacitet en förvandlad socialdemokrati kan innebära. Det handlar alltså om hur vi skapar och formar oss själva till hyperflexibilitet. Skapandet av moraliska försvarbara livsformer som befrämjar självförverkligandet. En självidentitetens politik med uppgift, att individen hela tiden utvecklar sitt egenvärde.

Torbjörn Ringkvist, före detta gammal vän till Socialdemokraterna