Centern, som under mer än 30 år har framstått som en garant för att kärnkraften kommer att avvecklas, ställer upp på en kompromiss som kan innebära att kärnkraften till med kan komma att uppleva en renässans.

Moderaterna har alltid ända fram till det att Sten Tolgfors utsågs till försvarsminister uppfattats som en politisk garant för att Sverige skall ha ett starkt och uthålligt försvar. I dag uppfattar många moderater av den gamla stammen partiet snarare som en vän av en nedläggning av försvaret.

Miljöpartiet var länge en stark motståndare till svenskt medlemskap i EU. I höstas stod det dock klart att ett fortsatt nejsägande skulle innebära betydande problem för de båda språkrören om regeringsmedverkan skulle bli aktuell efter valet 2010. De pragmatiska språkrören har därför sett till att partiet numera säger ja till det svenska medlemskapet i EU.

Folkpartiet under Bengt Westerberg uppfattades av de flesta iakttagare som ett "mjukt" parti. Därefter har det dock utvecklats i en annan och mindre socialliberal riktning. Jan Björklund kan knappast säga vara någon god förvaltare av Bengt Westerbergs framgångsrika politiska strategi.

Socialdemokraterna framhävde under årtionden arbetets betydelse för den enskilde men också för välfärden i samhället. Denna inriktning övergavs under Göran Perssons partiledarskap och bidrog till valnederlaget. Det så kallade jobbskattevdraget, som gynnar löntagare med normala inkomster, är den nuvarande Socialdemokratiska ledningen tämligen kallsinnig till, vilket är förvånande med tanke på att inte minst LO:s medlemmar har kunnat dra nytta av det här avdraget.

Att orientera sig i detta nya politiska landskap underlättas inte av att en ny aktör har dykt upp på den politiska kartan - Sverigedemokraterna. Dess ledning försöker utnyttja den osäkerhet som många känner inför de ideologiska lappkast som många av de andra politiska partierna har genomfört på senare år.

Sverigedemokraterna är skickliga på att dra nytta av minsta yttring av missnöje. Deras argumentation är ofta enkelspårig och den saknar vidare vyer. Problemet i dag är att företrädare för övriga politiska partier vägrar att bemöta Sverigedemokraternas åsikter även om det inte borde vara särskilt svårt att avslöja de verkliga avsikterna bakom de verbala utspelen.

Det finns en uppenbar risk att Sverigedemokraterna kommer att bli representerade i riksdagen efter valet 2010. Om detta ska undvikas krävs det att samtliga ledare för övriga partier klart och tydligt deklarerar hur de ämnar agera om Sverigedemokraterna får plats i riksdagshuset.

Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Maud Olofsson har varit alldeles för passiva och otydliga i det här fallet. Göran Hägglund har däremot varit fördömligt tydlig. Han borde kunna framstå som ett gott exempel för övriga borgerliga partiledare. Det gäller att säga nej till varje form av samverkan med Sverigedemokraterna! Om detta måste väljarna få klart besked snarast.